”Men du Eva, du som är jurist, hur blir det egentligen om man gör si och sen säger nån så och så har man inte gjort så från början, men ändrar sig sen fast säger ingenting till nån…”

”Å du förresten Eva, jag har en snabb fråga bara. Du är ju jurist, eller hur? En kompis till mig har nämligen varit med om en grej och nu måste han typ betala, fastän han inte gjort nåt och det finns liksom papper å allt…”

Såhär kan det låta ibland när jag är på middag, släktträff, hämtar på förskolan, springer på någon ytligt bekant eller i princip närsomhelst annars. Jag haffas i förbifarten av någon som ”bara har en snabb fråga”. Jag antar att det finns en hel del andra yrkesgrupper som känner igen sig. Läkare som får höra om diverse olika krämpor i tid och otid och som förväntas ge ett enkelt svar och ett snabbt råd. Eller elektriker eller bilmekaniker för den delen, som får frågan om det är någon fara att det blixtrar lite i uttagen eller låter lite konstigt från bilmotorn. Jag har garanterat ställt sådana frågor själv. Och det är väl kanske egentligen inget fel med det – om det inte vore för att det är helt hopplöst svårt, för att inte säga omöjligt och högst olämpligt, att som jurist på stående fot ge enkla svar och snabba råd.

Man kan ju tycka att den som har läst fyra och ett halvt år juridik på universitetet och därefter jobbat som jurist i drygt åtta år (jisses vad tiden går snabbt!) skulle ha lärt sig en hel del och sitta inne med en hel del snabba bra svar. Och visst, jag har snappat upp ett och annat, men det hjälper allt som oftast inte. Varje gång någon presenterar ”en snabb fråga” behöver jag ändå få veta långt mycket mer än den korta frågeställning som hinns med i kapprummet på förskolan eller i kassakön på Ica. Jag behöver få lyssna noga, höra hela historien, ställa följdfrågor och kanske till och med få skrynkla ihop min panna i djupa veck, bläddra runt i lagboken, kolla upp praxis och sova på saken. Någonstans där kan det sedan komma ett rätt vettigt svar som jag kan stå bakom och som frågeställaren faktiskt har nytta av.

Som jurist är man alltså väldigt duktig på att ta reda på svar på hur saker och ting förhåller sig och ge kloka råd utifrån det. Det är liksom lite det som är själva sporten. Baksidan av det är att man sällan vet någonting utan att ta reda på det. Och det gör att jag ofta får försöka ursäkta mig och ta mig ur de där snabba små frågorna. Men så får det bli. Jag ger hellre bra icke-snabba råd, än snabba dåliga råd. Och det misstänker jag att även ytligt bekanta och avlägsna släktingar i det långa loppet är tacksamma över.

Krönika av Eva Olofsson, publicerad i Umeå Tidning 2016-08-31